Dixie -Chessex Jersey Jumper

Det positiva är att hon är pigg och att magen verkar fungera; ur den aspekt att hon bajsar som vanligt och hon inte är öm när man känner igenom kroppen. Hon beter sig lite extra deppigt när hon är inne, mer än det vanliga ?jag har tråkigt, jag vill leka?.

Dixie har spytt på mornarna, innan frukost, flera dagar den senaste veckan. Vi fick råd ifrån uppfödaren att ge henne lite att äta på kvällen innan läggdags och det verkar ha hjälpt delvis.

Vi har funderat på om det kan vara fodret som spökar. Hon började rapa mycket i samband med att vi köpte en ny säck foder. Vi har hört att tillverkarna, utan att meddela, kan ändra ingredienserna i fodret ibland. Kanske har rapandet och, nu, kräkningarna samband med fodret? Hon har även fått lite ökade portioner de sista veckorna då hon är lite i smalaste laget.

Dixie har alltid varit glupande glad i mat men har nu också börjat vägra äta sitt foder, som hon får uppblött. Häromdagen blandade jag i en äggula i fodret, då jag ville att hon skulle få i sig mat. Då slank allting ner. Idag fick hon ett mål med foder som inte var uppblött, även då slank allt ner. Det känns därför som det inte nödvändigtvis behöver vara fodret. Jag vill heller inte skämma bort henne genom att piffa till fodret med olika saker varje dag. Är hon bara tillfälligt kräsen?

En annan tanke är ifall det kan vara motionen som påverkar hennes beteende. Det har varit mycket vissa dagar, och vissa dagar lite (beroende på hur mitt studie-schema sett ut). Men hon ska väl klara av att vissa dagar är roliga och andra tråkigare?

Uppfödaren har även gett på förslag om det kanske kan vara hormorna som satt igång. Hon är ju 7 månader så det är väl inte omöjligt att det är första löpet som spökar? Dock har hennes mamma, mostrar och mormor alla löpt vid 9 månaders ålder. Alltså borde det vara ett tag kvar.

Vad föreslår ni att vi gör? Ger henne torrt foder? Ger henne blött och väntar på att hon ska bli tillräckligt hungrig och äter uppblött? Kommer in för veterinärundersökning? Eller ska vi avvakta då hon i övrigt är pigg?

Många frågor blev det, men jag hoppas att ni kan ge oss råd,

Med vänliga hälsningar Ida Moberg

Matte och Dixie på valpträff (Heddas matte Lina hjälper till med bildbevis på att även matte var med på träffen! :P )

Valpträff med instruktör
Dagen startade klockan 06:30, en okristlig tid för att vara en lördag morgon, men vad gör man inte när man älskar sin hund! Bara de nödvändiga hundbestyren hann avverkas.. matte la ingen tid på att göra sig snygg idag, sömn är go'are!

Buss och tåg till huvudstaden. Dixie var så lugn och avslappnad på tåget, vår lilla snuslisa! :P Däremot var Stockholm C stressande med alla människor som jäktande omkring. "Vilken takt ska man gå i egentligen?" undrade Dixie och anpassade sig efter bästa förmåga till alla som irrade omkring framför tassarna på henne. Trapporna klättrade hon nerför som en liten spindel och hade konstant närkontakt med varje steg. "Förrädiska och hala" tyckte hon. Därefter vidare med pendel för att mötas av kennelmamma Eva, och direktbil till träningsplatsen där vi mötte upp med de andra deltagarna, dvs syskon till Dixie med respektive trevliga koppelbihang!! :P

Dagens belöningsstinna övningar & tips (i minnesordning, inte nödvändigtvis kronologisk ordning):

*Viktiga ord att inte slita ut: Dixie (hundens namn), Ja, Nej.. (och ett till tror jag,.. som jag glömt)


DEL 1-Intro
1) Kontaktövning stillasittandes nära de andra vovvarna och ha/ta kontakt med matte.
2) Kontaktövning stillasittandes nära de andra vovvarna och ha/ta kontakt med matte, samtidigt som de andra växelvis rörde sig runt oss.
3) Själv traska runt de andra och ha kontakt med matte.

Dessa övningar gick mycket bättre när matte gått och hämtat den vanliga kopplet, retriverkoppel fungerar inte i dessa sammanhang, eftersom matte använder retriverkoppel till att slänga över halsen på Dixie på morgonkissturen då sömngångandet inte tillåter mer avancerade tankearbete som att knäppa halsband och då vi ska till skogen och syftet bara är att styra vovven till bilen.


DEL 2-Markering
En och en följde vi med dagens "expert", en duktig hundmänniska, upp i ett litet skogsparti för att träna markering. På vågen fick vi tipset att då och då ropa Dixies namn och när hon vänder sig kasta en godis. Om jag inte minns fel i virrar så skulle man INTE kasta över huvudet på henne, då kunde resultatet bli att hon stannar och tittar framåt istället för att ta kontakt. På detta sättet kan man få en hund som spontant tittar oftare efter var man finns. Först ställde vi oss och kastade en dummie så Dixie såg var den hamnade. Sen vände vi och gick åt ett annat håll. Efter en bit fick Dixie ett "hämta" och fick springa och leta rätt på dummien samtidigt som vi tvåfotingar forsatte åt ett annat håll. När Dixie närmade sig satte sig matte ner åt motsatt håll och uppmuntrade glatt när Dixie kom fram med dummien. Första gången gick felfritt, andra gången fick vi backa lite för att hjälpa Dixie minnas vad hon skulle göra. När hon snappat upp lukten vände vi direkt och uppprepade samma procedur. 

Det stående rådet både i denna situation och i alla andra övningar är att inte fastna maninskt vid att hunden ska lämna dummien i handen utan att vara överlycklig att hunden glatt, och i full fart vill komma för att visa vad den hittat. Att öva delmomenten var för sig var ett stående tips.


DEL 3-Inkallning
Detta tränade vi under tiden de andra hade individuella markeringsövningar. Matte som var den enda ensamma tvåbeningen fick hjälp av Eva att hålla Dixie medan matte tjoade sig bortåt åt ett annat håll. Inkallningen gick inte bra alls första gången då Dixie, först kom fram, men när matte inte var tillräckligt på alerten med kopplet fick Dixie syn på syster Towa som hon genast sprang bort och störde. humelihum* Därefter gick inkallningen bättre, både då Eva assisterade och när Dixie och matte tränade ensamma.
DOCK, påpekade instruktören, att det att allra bäst att träna inkallning separat och inte i samband med ett "sitt-stanna kvar". Det blir ett stressmomoent med dubbla signaler. Ska jag sitta kvar? Eller ska jag komma??
"Det är sååå svårt att koncentrera sig när det finns kompisar överallt!", menade Dixie bestämt.


DEL 4-Stoppkommando
Matte uppmanas/uppmuntras att ta upp träningen med visselpipa, då "hit" inte alltid räcker långt i vinden och inte alltid är syftet till att man söker kontakt med hunden. Ett kort pip ska det vara för att hunden ska stanna och titta tillbaka på matte. Två pip för "hit". Det svåra med denna övning, efter att få ha lånat en pipa, var att få Dixie att gå tillräckligt långt, och att vara tillräckligt ouppmärksam på matte och en potentiell godisutdelning, för att kunna tajma in ett pip när hon tittade bort. Men det gick så bra så till slut, när hon väl tittade åt annat håll.


DEL 5-Linjetag/dirigering
En burk, i detta fall mattes smörgåslåda, placerades ett bit bort. Därefter fick hundarna, en i taget, i tur och ordning, följa med sin förare till lådan där en godis placerades ovanpå lådan. Efter att hunden i fråga gick paret tillbaka till startpunkten. Föraren ser till att hunden är koncentrerad och tittar åt godbitens håll. I Dixies fall betydde det att hon fick sätta sig ner, eftersom Dixies koncentrationsförmåga till stor del verkar sitta i bakbenen. Därefter visade mattes ena arm vägen, den raka vägen, till godbiten. Man skulle INTE röra armen, varnade instruktören, då kunde hunden gå på rörelsen och inte på kommandoordet "ut". Rörelsen riskerade även att inte bli helt rakt mot målet och då gick meningen med att dirigera hunden forlorade om man pekade på fel grej.
Dixie var TOPPEN på detta, snabb ut och direkt på godbiten. Stannade sedan tills matte kom och hämtade henne. stolt*


DEL 6-Dummieintresse/bärintresse
Eftersom Dixie inte varit så intresserad av att bära dummien hela vägen fram till matte den sista tiden, den ganska långa sista tiden, var denna del extra intressant. För att få upp intresset så uppmanades alla tvåfotingar att sluta bete oss som att dummisar var något dyrbart, heligt och något extremt allvarligt. Det är delvis därför, menade instruktören, som hundarna släpper och inte intresserar sig för dummisarna. Leksaker är inte kravbelagda, de kan man leka med och ha i munnen. När däremot dummisarna kommer fram blir det genast allvar och inga missförstånd godtas. Ifall hunden släpper dummisen så ska man inte kommendera hunden att ta upp den. Då är det matte/husse som får plocka upp den. Detta är jag, Dixies matte, skyldig till att ha gjort MÅNGA GÅNGER.. kanske kan detta ha påverkat Dixie? Dock är nog allvarsamhet och krav stora bovar i dummiedramat. matte SKA som sagt jobba på att bli mer lättsam och rolig!!

Själva övningen i detta moment gick ut på att busa upp Dixie och få henne och hålla i/bita efter dummisen. Detta gick ganska bra förutom att snodden i ena ändan var mkt roligare att hålla i än att hålla bit på dummisen, vilket ibland resulterar i att dummisen glider i backen. Som råd till detta fick vi att tejpa in/ta bort snodden. Då försvinner leken i att bolla med/dra i snodden. Dixie gick SÅÅÅ duktigt med dummisen i munnen och, på samma sätt som i "ett pip"-övningen skulle vi backa för att få hunden att komma till oss/följa efter med dummisen i munnen.

Alla valpar var vid detta laget MYCKET trötta och Dixie demonstrerade detta genom att överfalla Eva med skuttattacker, då hon skulle försöka få Dixie att hålla i dummien. Kanske skulle du inte busa upp henne riktigt så mycket? menade Eva. Men nu var det ren och skär valpig toklycka:
"Jag är lycklig och trött, WOHOO!!" ropade Dixie.


Fotografering
Någonstans mellan några av övningarna när matte satt och balanserade smörgås i ena handen och en hund i den andra kom Eva och snodde iväg Dixie med köttbullar till en fotograferingssession med Pelle. Jag fick titta på bilderna i deras dator och det såg ut som om Dixie stod ganska fint. Dock gick svansen i lågflygande helikopterrörelser. Väntar förväntansfullt på att dessa bilder ska komma ut i valpgalleriet.




Avslutning och hemresa
Efter att intruktörer tackat för idag och skickat iväg oss visade hon med Dixie hur man kunde få hundens uppmärksamhet under promenaden, så att hunden inte gick och drog tvåbeningen efter sig, genom att nypa hunden i rumpen eller snärta till med kopplet. Dixie reagerade blixtsnabbt:
"VAD hände nu??!!", sa en hund i chock. Uppmärksamheten var total.
Smidigt, men matte får nog träna på swingen för att det ska fungera. Dock går promenaderna ganska bra, ifall vi är ensamma rent förträffligt, men då andra hundar finns i närheten är det svårt att koncentrera sig. Sitta stilla fungerar, men att röra sig OCH koncentrera sig på matte när det finns massa spännande hundar runt omkring sig, det är svårt det.

Efter att matte, med dyblöta fossingar (då skorna tog in vatten som såll), ätit en god men fettdrypande pizza med Eva och storflocken och Dixie middag, blev vi skjutsade till pendeln. (Matte var allt lite nervös att missa..) Så vandrade en trött, och därmed otrooligt lydig och lugn Dixie genom Stockholm C till vårt tåg, som skönt nog redan stod inne på perrongen och väntade på oss.

Dixie sov och matte läste skolbok hela vägen till Örebro. De sista 20 min var extra spännande då vi fick in en till hund i kupén.. men matte som tyckte att det varit nog med hundar idag, sa att hon inte skulle hälsa. Den andra hundägaren var jättetrevlig och skötte sin, starka, hund utmärkt och småpratade trevligt hundprat resten av vägen. Väl framme i Örebro hade vi tur och en buss kom inom bara 5 min.
Innanför dörren landade vi ca 21:40.. en lååång med toppen dag. Tack alla som var med, det var så skoj att ses och träna med våra ögonstenar!



Vacker bild på syster Hedda & matte Lina